Berner sennenhundar beskrivs som godmodiga, lugna, tillgivna och intelligenta familjehundar. De tycker om att vara utomhus, sommar som vinter, och har en tendens att vakta men är för det mesta vänliga mot främmande människor.
Rasen har ursprungligen använts som vakt-, vagn- och boskapshund, numera är den uteslutande sällskapshund. Berner sennenhundens lugna temperament gör den lämpad att dra små kärror eller vagnar, en uppgift som den ursprungligen utförde i Schweiz. Med rätt träning tycker den om att ge barn åkturer.
De behöver aktivitet och motion, men deras uthållighet är begränsad. Berner sennenhundar kan röra sig med häpnadsväckande hastighet för sin storlek när de är motiverade. Om de är friska tycker de mycket om att fotvandra. De håller sig nära ägaren. De har stark flockmentalitet.
De kommer ofta bra överens med andra husdjur som katter, hästar etc. Berner sennenhundar är läraktiga förutsatt att ägaren är tålmodig och konsekvent i träningen. De påverkas negativt av hård behandling, och älskar att uppmuntras. Rasen är snäll och mild mot barn.
Berner sennenhundar mognar långsamt, och kan visa märkbara valpliknande tendenser till dess att de är 1,5 år.
Liksom andra sennenhundar är berner sennenhunden en stor och tung hund med trefärgad päls; svart med vitt bröst och rostfärgade tecken över ögonen, sidorna av munnen, framsidan av benen och en liten mängd runt det vita bröstet. Tassarna och svanstippen brukar vara vita. Ögonen är bruna och nostryffeln och läpparna är vanligtvis svartfärgade.
Ett ideal för en perfekt tecknad individ ger intryck av en vit hästsko-form kring nosen och ett vitt "schweiziskt kors" på bröstet sett framifrån. En fulländad halsring uppfyller inte rasstandarden. Berner sennen har ett brett huvud med ganska små, v-formade hängande öron. Mankhöjden är 58-70 cm och vikten är 29-54 kg. Tikar är något mindre än hanhundar. Berner sennenhundens rörelser beskrivs som markvinnande och jämna. Rasstandarden diskvalificerar lockig päls, likaså med korsbett och glosögon. ( Från Wikipedia )
Engelsk springer spaniel är en hundras från England i Storbritannien. Liksom övriga brittiska spaniel är den en stötande hund förjakt på fälthöns och annan småviltjakt. Vanligast är springer spanieln som sällskapshund, den är populär i olika hundsporter. Den hör till de populäraste hundraserna i flera länder, särskilt i hemlandet. I Sverige låg nyregistreringarna på 23:e plats 2010; populärast var springer spanieln på 1990-talet.
Ursprungligen talade man om springing spaniels, en beteckning som beskriver sättet att jaga: Hunden markerar bytet för föraren och stöter på kommando upp det. Ett jaktsätt som anor sedan den tid man jagade fågel med nät eller jaktfalkar. Uppdelningen av de stötande spanielarna i cocker spaniel och springer spaniel gjordes första gången av Thomas Bewick i en bok 1790. Från de första hundutställningarna 1859 till 1901 var det vikten som avgjorde om en landspaniel (eller fältspaniel) skulle räknas som springer eller cocker spaniel. 1883 infördes separata klasser på utställningarna och 1893 började separata stamböcker föras av the Kennel Club. Vid denna tid gick springer spanieln under namnet Norfolk Spaniel. Den brittiska rasklubben för springer spaniel bildades 1902, det var även då som rasstandarden skrevs. Under tillkomståren rådde stor oenighet om vilken typ man skulle inrikta sig på. Den man till slut fastnade för var den som mest efterliknade de ursprungliga landspanielarna som de återgivits på målningar. För vissa av de först stamboksförda springerspanielarna hade stamtavlor dokumenterats ända tillbaka till 1812.
Egenskaper- Oberoende av vilken typ springer spanieln tillhör, är de aktiva och träningsvilliga hundar, vilket gett rasen gott rykte inom ett flertal hundsporter, såväl som ett populärt val för den sportiga familj som söker en aktiv sällskapshund. Den engelska springer spanieln skall enligt rasstandarden vara vänlig, glad och arbetsvillig.
Typiskt för rasen är att vara aktiv men ändå följsam, läraktig och mån om att vara till lags. Den engelska springer spanieln är en ras med relativt stora motionskrav, och därmed en hund som inte mår bra av att enbart tas med på koppelpromenader. För att må bra fysiskt och psykiskt bör springern få möjlighet att arbeta.
Jakt-Springern arbetar naturligt i ett zick-zack-mönster där den söker av området framför jägaren. Dess uppgift är att markera, stöta och apportera vilt inom skotthåll för jägaren på säväl land som i vatten. Rasen används i huvudsak till fågeljakt men även till jakt på till exempel vildkanin och hare. Rasen har även ett antal individer som meriterats i viltspår och/eller används som eftersökshundar.
Utseende-Engelsk springer spaniel förväxlas ibland med sin kanske mer kända släkting cocker spaniel. De två kan särskiljas inte minst genom att springer spanieln är större till storleken, och dessutom är kraftigare byggd samt förekommer i färre färger. Medan cockern förekommer i ett flertal olika färger och teckningar är springer spanieln alltid brunvit eller svartvit (med eller utan tan-teckning). Rasen påminner till utseendet även om sin släkting welsh springer spaniel, mot vilken den särskiljer sig genom att welsh springern alltid är rödvit och har slättrimmade öron. Welsh springer spaniel har också ett spetsigare nosparti och är mer lågställd.
Engelsk springer spaniel är en hundras från England i Storbritannien. Liksom övriga brittiska spaniel är den en stötande hund förjakt på fälthöns och annan småviltjakt. Vanligast är springer spanieln som sällskapshund, den är populär i olika hundsporter. Den hör till de populäraste hundraserna i flera länder, särskilt i hemlandet. I Sverige låg nyregistreringarna på 23:e plats 2010; populärast var springer spanieln på 1990-talet.
Ursprungligen talade man om springing spaniels, en beteckning som beskriver sättet att jaga: Hunden markerar bytet för föraren och stöter på kommando upp det. Ett jaktsätt som anor sedan den tid man jagade fågel med nät eller jaktfalkar. Uppdelningen av de stötande spanielarna i cocker spaniel och springer spaniel gjordes första gången av Thomas Bewick i en bok 1790. Från de första hundutställningarna 1859 till 1901 var det vikten som avgjorde om en landspaniel (eller fältspaniel) skulle räknas som springer eller cocker spaniel. 1883 infördes separata klasser på utställningarna och 1893 började separata stamböcker föras av the Kennel Club. Vid denna tid gick springer spanieln under namnet Norfolk Spaniel. Den brittiska rasklubben för springer spaniel bildades 1902, det var även då som rasstandarden skrevs. Under tillkomståren rådde stor oenighet om vilken typ man skulle inrikta sig på. Den man till slut fastnade för var den som mest efterliknade de ursprungliga landspanielarna som de återgivits på målningar. För vissa av de först stamboksförda springerspanielarna hade stamtavlor dokumenterats ända tillbaka till 1812.
Egenskaper- Oberoende av vilken typ springer spanieln tillhör, är de aktiva och träningsvilliga hundar, vilket gett rasen gott rykte inom ett flertal hundsporter, såväl som ett populärt val för den sportiga familj som söker en aktiv sällskapshund. Den engelska springer spanieln skall enligt rasstandarden vara vänlig, glad och arbetsvillig.
Typiskt för rasen är att vara aktiv men ändå följsam, läraktig och mån om att vara till lags. Den engelska springer spanieln är en ras med relativt stora motionskrav, och därmed en hund som inte mår bra av att enbart tas med på koppelpromenader. För att må bra fysiskt och psykiskt bör springern få möjlighet att arbeta.
Jakt-Springern arbetar naturligt i ett zick-zack-mönster där den söker av området framför jägaren. Dess uppgift är att markera, stöta och apportera vilt inom skotthåll för jägaren på säväl land som i vatten. Rasen används i huvudsak till fågeljakt men även till jakt på till exempel vildkanin och hare. Rasen har även ett antal individer som meriterats i viltspår och/eller används som eftersökshundar.
Utseende-Engelsk springer spaniel förväxlas ibland med sin kanske mer kända släkting cocker spaniel. De två kan särskiljas inte minst genom att springer spanieln är större till storleken, och dessutom är kraftigare byggd samt förekommer i färre färger. Medan cockern förekommer i ett flertal olika färger och teckningar är springer spanieln alltid brunvit eller svartvit (med eller utan tan-teckning). Rasen påminner till utseendet även om sin släkting welsh springer spaniel, mot vilken den särskiljer sig genom att welsh springern alltid är rödvit och har slättrimmade öron. Welsh springer spaniel har också ett spetsigare nosparti och är mer lågställd.
Enligt den internationella hundorganisationen FCI:s rasstandard för springer spanieln, vilken även Svenska Kennelklubben (SKK) följer, skall springern vara symmetriskt byggd, kompakt och stark. Det är den mest högresta spanieln och likväl den brittiska landspaniel som är mest byggd för att springa.
Skallen är av medellängd, relativt bred med svagt markerad nackknöl. Nospartiet är ungefär lika långt som skallen, relativt brett och djupt och väl utfyllt under ögonen. Välutvecklade näsborrar. Rasen skall ha välutvecklade läppar och starka käkar med komplett saxbett. Ögonen är medelstora, varken utstående eller insjunkna med ett piggt och snällt uttryck. Till färgen är de mörkt hasselnötsfärgade. Öronen är av god längd och hålls nära huvudet, ansatta i ögonhöjd. De skall vara väl bepälsade. Halsen har god längd och är stark och muskulös. Kroppen är stark, med välutvecklad länd och djup bröstkorg. Frambenen är raka med välutvecklad benstomme. Breda och välmusklade lår och kompatka, rundade tassar.
Svansen har traditionellt kuperats men detta är numera förbjudet i flera länder, inklusive Sverige och även i rasens hemland England, där numera endast hundar som skall användas uteslutande till arbete och vissa andra undantag får kuperas.[1] Okuperad skall springerns svans bäras relativt lågt, helst inte över rygglinjen, och vara väl bepälsad.
Pälsen skall vara av medellängd med längre behäng på öron, undersida och benens baksidor. För att få rätt utseende trimmas springern, oftast ungefär varannan månad.
Rasen förekommer i två färger - leverfärg (mörkt brun) eller svart. Dessa kombineras alltid med vitt i olika mängder, och kan även kombineras med roströda tecken på bland annat ben, nosparti och över ögonen, s.k. tan-teckning. Dessa hundar benämns ofta som trefärgade. Hos europeiska springrar är det vanligt med småfläckar i det vita, medan amerikanska springrar av s.k. bench type (utställningstyp) ofta har klarvit teckning. Standarden föreskriver dock ingen preferens i hur teckningen skall se ut. Svarta springer spaniels har mörkbruna ögon och svart nosspegel. Leverfärgade springrar saknar förmåga att producera svart eumelanin vilket gör att de för något ljusare ögon och brunaktig nosspegel.
Rasstandarden föreskriver att den engelska springer spanieln skall vara ca 51 cm hög, men det är vanligt med individer som är något högre. Vikten ligger oftast på ca 20–24 kg. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar